I ett tidigare inlägg berättade jag om Finansinspektionens beslut 11-564 från den 2011-01-19 beträffande anmärkning och straffavgift för Svenska Handelsbanken (se hela beslutet via http://www.fi.se/Sanktioner/Finansiella-foretag/Listan/Straffavgift-for-Handelsbanken/ och inlägget via http://blawblaw.se/2011/03/har-vi-verkligen-koll-pa-laget/). Nästa förvaringsinstitut att bli fällda var SEB genom beslut FI Dnr 11-5466 från den 2011-05-19, se http://www.fi.se/Sanktioner/Finansiella-foretag/Listan/Straffavgift-for-SEB/.
Beslutet, i likhet med det tidigare gällande Handelsbanken, är i sin helhet intressant läsning för den som intresserar sig för gränslandet mellan informations- och kommunikationsteknologi (IKT) och juridik. Bland annat diskuteras risker med manuellt kontrollarbete i relation till ett stort och komplext fondbestånd. Finansinspektionen menar att det typiskt sett medför ”en beaktansvärd risk för fel vid kontrollerna” och att ”Vissa av de brister som har förekommit borde ha kunnat undvikas om kontrollerna hade genomförts med hjälp av lämpliga system och med mindre omfattande manuella inslag”.
Vad innebär egentligen detta? Är det att manuella kontroller, när information uppnår viss grad av omfattning och komplexitet, inte kan anses tillräckliga och ändamålsenliga för att uppfylla de lagstadgade kraven? Hur gör man i så fall den bedömningen och var går gränsen för när informationen skall anses ha uppnått relevant grad av omfattning och komplexitet? Och bör man göra skillnad på olika typer av information som lagstiftningen tar sikte på? Ett systemstött och automatiserat kontrollarbete borde dessutom ha en väsentligen högre kapacitet, varför frekvens och omfattning av kontrollerna borde kunna utökas. Rimlighetskontroller och stickprovskontroller kan istället bli exakta och heltäckande. Kvartalsvisa kontroller och fördjupade kontroller kanske kan ske veckovis, eller t o m varje dag. Om den här typen av möjligheter existerar, innebär det även att begreppen kvalitet, tillräcklighet, systematik och ändamålsenlighet förändras?
Banken framför invändningar med anledning av regelverkets utformning där man anför att ”Några närmare anvisningar om hur, när eller med vilken frekvens etc. som kontroller ska utföras finns inte närmare i lagens förarbeten. Banken framhåller också ”att Finansinspektionen i olika sammanhang har framfört att reglerna om förvaringsinstitut är i behov av förtydligande.” Finansinspektionen tillbakavisar bankens invändning med att regelverket är tydligt nog och ”anser inte att det finns några oklarheter i regelverket som kan påverka bedömningen av de frågor som har behandlats i det här beslutet, mot bakgrund av att ärendet i huvudsak rör systematiken och kvaliteten i de kontroller som förvaringsinstitutet har utfört.”
Om regelverket är otydligt eller inte kan naturligtvis diskuteras. Samtidigt bör påpekas att det i nuläget är tre ledande förvaringsinstitut som i någon mån ansett så vara fallet. Eller i allt fall inte lyckats efterleva kraven. Att materian är komplex och svårförståelig råder nog inget tvivel om. Gränslandet mellan regelverkets krav och vad som i praktiken behöver genomföras i en komplex IKT-värld upplevs som alltmer vidsträckt.