blawblaw Nyheter om, från och kring institutet för rättsinformatik

Generalsekreteraren i Advokatsamfundet, Anne Ramberg, skriver mycket intressant i ledarartikeln i senaste Advokaten (Nr 1 2011 Årgång 77) om Wikileaks och mediernas ansvar i publicering av uppgifterna.

Ramberg menar bl.a.:

Ansvaret för vad som publiceras är [...] inte källans. Det är den som överväger publicering som ytterst har att avgöra om intresset av offentliggörande är starkare än intresset av bevarad konfidentialitet. Det gäller givetvis även när Wikileaks lämnar information till nyhetsmedier.

Hon skriver vidare att:

Det är lätt att hålla med dem som hävdar att Wikileaks utgör ett hot mot den etablerade pressen och andra medier. Wikileaks tydliggör nämligen hur traditionella medier har svårt att klara sin granskningsuppgift i cybersamhället. Människor som arbetar för Wikileaks gör det ideellt. De verkar på en virtuell världsplattform utan tydliga gränser och med en spridningspotential via internet som är ofantlig. Medarbetarna är svåra att identifiera och därför svåra att påverka. Makthavarna saknar därmed de påverkansmedel mot mediesamhället som man normalt har, till exempel i form av informellt inflytande över medierna.

Ingen har lyckats beslå Wikileaks med felaktigheter i det man rapporterat. Tvärtom gör Wikileaks precis det som journalister ska göra. De avslöjar hur makten agerar och vilka prioriteringar som görs och vilka värderingar makthavare har. Det hjälper oss att förstå politiska sammanhang och därigenom också bedöma den politiska maktens utövande. Jag är övertygad om att den stora faran inte ligger i de eventuella avslöjanden med anknytning till Afghanistan, som initialt publicerades av Wikileaks, utan i de krafter som kan sättas i spel på grund av det hot mot makthavare som Wikileaks avslöjanden utgör. Vi har redan sett initiativ att begränsa kommunikationer på internet och att stänga webbsidor. Det är detta som utgör det största hotet mot det fria ordet och det öppna samhället. Inte eventuellt pressetiskt eller tryckfrihetsrättsligt felaktiga publiceringar.

Ramberg påpekar även staternas jakt efter källorna som inkluderade domstolsorder som tvingade Twitter att lämna ut personuppgifter för vissa konton. Hon menar att:

Det hade varit mer klädsamt om makthavarna hade ägnat mer kraft åt att sanktionera de brott som nu avslöjats än att jaga whistleblowers. Då skulle Wikileaks inte längre utgöra något hot varken mot den politiska makten eller mot traditionella medier. Då kommer avslöjandena i stället att fylla en viktig samhällsfunktion.

Wikileaks diskussionen innebär svåra avväganden mellan viktiga intressen och Rambergs bidrag är mycket värdeful i detta sammanhang.